Börjar det bli löjligt feministiskt?

I många veckor nu har man sett olika #hashtags av #metoo kampanjen. Jag står fortfarande för att det är en bra kampanj som är viktig att komma upp till ytan. Att det faktiskt är problem i dagens samhälle att många tystas av många olika anledningar, rädsla, makt, skamkänslor och skuld.

Det är viktigt att förmedla och berätta, informera om såna här saker. Se vad man kan göra åt det. Men en sak jag har börjat tröttna på med den här kampanjen är, vart fan är alla killar? Denna kampanjen som utgick från början av ”Jag också” har blivit ”Kvinnor också”. Jaget är väl inte en kvinnlig form? Det kommer ut mer och mer olika slag av metoo kampanjen, inom polis, politiker, media etc. Grejen är att jag blir så trött att ingen kille vågar träda fram i dagens samhälle.

Här pratar man om jämställdhet och killar får ingen jämställdhet alls i det här. Jag försvarar definitivt inte de idioter som finns där ute. Men mörkertalet bland männen är nog större än hos kvinnor för skammen och skuldkänslorna är nog större. Jag är ett mörker tal och stått upp för min röst. Så jag blir frustrerad att killar blir så påhoppade, killar idag kan inte ens gå ute på kvällarna innan dom blir kallade för våldtäktsmän, vilket jag rakt ut sagt är förjävligt. Kolla på min sambo, som är jätte lång, mörkt hår och ser rätt farlig ut när han kommer med luva på sig, vem skulle inte bli rädd? Även om han är världens snällaste och snarare skulle försvara tjejer med sitt liv om han såg något.

Men det är så jävla fel att det ska behöva gå ut över de bra killarna. För i grunden handlar det inte om att det är killar som gör fel och inte tjejer heller för den delen. Problemet ligger i en uppväxt, relationer, hur man har blivit behandlad och bemött, hur man mår, vad har man för tankar etc etc. Så hela grejen av #metoo kampanjen har nästan blivit löjlig feministisk av sig.

Jag är också #metoo , men det borde finnas #metooguy, jag vet att det startats en #metoogay, som jag står bakom 100%. Men snälla alla underbara människor där ute, nästa gång tänk efter lite. Metoo handlar inte om bara tjejer, handlar om jaget, om alla människor som blivit utsatta. Ge killar lite space och andrum, och tjejer bete er och tro inte att ni är bättre för det inte kommit fram än att tjejer är exakt lika sjuka som killar. Människor är människor oavsett kön, killar har bara enklare och hoppa på tjejer för de är fysiskt starkare. Starka åsikter, absolut. Men hoppas ni alla har lite vett i skallen och funderar på utgången hos människor.

Puzzles

Hela livet har känts som man har fått plocka upp pusselbitar och försöka sätta dom rätt på sig själv. Man har fått byta ut bitar, vridit och vänt. Man har tryckt ner den för att få den att passa men ändå bara blivit ett stort tomt hål där sen. Kollat på den där kartong biten med alla pusselbitar i och ingen har verkat passa.

Nån gång kanske man har fått turen att få nån rätt på plats men lika fort har den gått sönder och man har fått försöka laga den på nått sett. Precis som en pusselbit kan bli trasig så kan man laga den.Blir kanske inte det snyggaste och kanske inte ser ut som den sitter på rätt plats även om den gör det.

Människor, upplevelser, beslut, omständigheter, möjligheter, vägar, korsningar, rondeller, tankar, känslor. Många färger i en och samma pusselbit som ska stämma in för att den ska passa. Funkar den inte, släng den eller måla om den eller slipa om den. Men låt den inte få just den biten på dig tom, låt dig få rätt pusselbit

Man kan bara hoppas på att innan livet är slut att man har hunnit bygga klart sitt pussel. För varje bit räknas som du tar dit, plockar bort, sätter fel eller rätt. Det är endast du som också kan känna om den är där den ska vara. Mina har fallit ner många gånger, och har haft stora hål, satt dom så fel men många börjar landa på plats och jag ser mig själv som en säkrare person, en tryggare. Mina bitar börja falla på plats, i alla fall det här pusslet. Sen får man se vilket nästa pussel blir.

Inspirationskälla

Jag är härmed klar med trauma terapin! Ska dock fortsätta gå på terapi, men ni anar inte hur skönt det är att avslutat den biten! Jag har gått igenom så mycket tungt och haft så mycket känslor som inte borde vart mina från början, sen när allt annat lastades på känns dom sakerna inte lika stora längre även om jag behöver prata om de.

Och klarar jag gå igenom en sån här tung terapi och ändå överleva… kan jag fortsätta gå på terapi för att inte trilla tillbaka. Det allra jobbigaste för mig under den här perioden är inte bara själva terapin, utan också om frågan vem är jag utan depression och ångest? Man kommer inte hur man var innan mina år under kaos. Vissa saker och personlighetsdrag börjar komma fram mer och mer. Som virrpannan nummer 1! Noll koll på saker, för nu har jag energi att tänka på flera saker samtidigt och tyvärr… det slutar ALLTID i katastrof, hittar aldrig mina saker…

Men mest av allt är att jag har börjat kunna se mig själv som en inspirationskälla istället för ett offer, eller en tjej som mår dåligt och inte förtjänar och må bra pga det hon har gjort… Nej, tvärtom, jag är stark som har tagit mig igenom det jag har gjort. Jag är en inspiration om folk bara skulle veta min berättelse. Så jag får ta den kraften och driva mig framåt. För jag tycker man ska få se sig själv som en inspiration, då kan den aldrig försvinna.

Acceptansen och styrkan

En del av terapin är att faktiskt förstå att det här har hänt mig. Det är sanningen oavsett hur jag vrider på det. Så är den onekligen och sann. Det här har hänt mig, de går inte att rymma ifrån, springa ifrån eller skjuta undan. Jag måste lära mig att acceptera det här och finna en frid i det hela. Det är sanningen och den är svår. Men en vacker dag så kommer jag ha accepterat det här till 100%

Skillnaden från nu och ett halvår tillbaka, är att jag faktiskt har börjat kunna lägga det här till minnen. Att jag ser de här som något jag kan plocka fram och ta styrka ifrån, en inspiration ifrån. Jag ska inte låta det här integrera med mina känslor. Jag ska vara fri att göra det jag vill, må exakt som jag vill må, hitta nya passioner och faktiskt bara vara ute bland folk utan bli psykiskt utmattad. Det här är fortfarande sanningen, det gör det inte okej men jag kan låta det flyta som ett minne så jag kan få leva det liv jag vill och förtjänar. Jag förtjänar det.

Im free to choose

Är inne på sista delen av alla mina måltrauman. Och det är den delen jag absolut inte velat göra. Men det är nog den som gnager på min ångest och tar fortfarande upp mycket tankar, skuldbeläggning och energi. Den ligger närmast i tiden, närmast i hjärtat och gjorde nog mest skada utan att jag velat inse det och lagt skulden på många andra händelser. Men nån gång måste man sluta blunda och faktiskt erkänna vad som egentligen är grunden till det hela. Och från botten av mitt hjärta och själ, så vet jag till stora delar vad det var som fick mig ur balans under de sista traumat.

Och en annan sak som jag kan säga botten av mitt hjärta; TACK, livshändelser, personer och ”omständigheter”!  Alla gånger ni stampade och högg mig. Ni anar inte vad ni har satt för spår inom mig som har fått mig att förakta er och tanken på er får mig att känna mig illamående samtidigt som ledsamhet. Men kan inte tacka ER nog över att ni samtidigt fick mig att öppna och gå en stig med en hel värld av kärlek, respekt, empati och ömsesidighet. Från hela mig har ni ett meddelande att ta in. Im gonna make a statement

Go!

i sushi could


kan nog inte säga för mycket, eller för lite.. det finns heller inget mitt emellan. bara vibrationerna från ekot av mina känslor som visas tydligt. men finner inga ord som någonsin kommer kunna passa in i smaken för hur det här biten smakar. bitter eller ljuv, skör eller hård. frågan återstår vilket är mest värd? den ljuvliga? eller den bittra? för känslorna ekar fortfarande mellan händelserna och klipporna där ute..

Är förlåtelsen, förlåten och accepterad?

Att lära sig att förlåta, inte bara andra utan sig själv är bannemej en jävla konst. Är det något som människor har svårare att göra än att förlåta? Känner nog inte så många som egentligen kan förlåta någon eller något som har hänt dom, jag tror inte så många personer förlåter på riktigt även om det säger att det gör det och tror att dom har gjort det. För förlåtelse handlar så mycket mer om att säga ”jag godtar din ursäkt, du är förlåten”.

Jag faller tillbaka till tankarna hela tiden i tanken om förlåtelse att man aldrig kan glömma det någon har gjort, men man kan lära sig att förlåta personen genom att försöka förstå vart personen kommer ifrån, vad var det som påverkade, vad var det som drev på denna person till handlingarna den gjorde. För det är inte deras fel, att de är exakt som de är. För de är ju födda så? Ingen ursäkt, men kanske en hjälpande hand på traven. Den tanken har hjälpt mig i alla de personer som har med mina övergrepp att göra. Jag kan aldrig glömma vad det har gjort mot mig, vilka sår och ärr det har gett mig. Hur det har fuckat upp mitt liv i känslor av skuld, skam och ett behov av att fly och rymma från tid och rum. Men, jag kan förlåta dessa personer i deras natur. För det är inte deras fel att det är fucked up i huvudet, dom är ju exakt som dom ska vara!

Att förlåta mig själv, efter många års av skuldbeläggning och skam känslor inombords som har ätit upp mig, där jag har haft behovet av att skada och straffa mig själv för dessa känslor och tankar är nog det jobbigaste, mest tuffaste jag har gjort. Och jag är inte klar, har inte förlåtit mig själv än för hundra saker till. Men jag kan inte längre lägga skuld på mig själv, jag kan inte längre skuldbelägga mig själv över saker som har hänt i det förflutna. För om jag inte hade gjort dessa snedsteg, dessa misstag, och blivit utsatt för människors misstag och ilska, ånger och frustration så hade jag inte utvecklats, jag hade inte fått erfarenheter att föra vidare till er alla där ute. Jag är väldigt uppriven över allt som har hänt mig, men känslan av att jag faktiskt har något att tillföra till mitt liv, en erfarenhet rikare, när man tänker det på det sättet blir det en ganska häftig känsla inombords, och vips, vem är förlåten nu?

Känslan av en erfarenhet är väldigt mycket bättre än ett misstag, eller hur? Acceptera att du inte kan ändra det som har skett, men du kan ändra det som kommer skall. Gör allt i din makt för att bli förlåten, om du har gjort något. Gör allt i din makt att ändra nån annans misstag i ditt liv till en erfarenhet rikare. Om du kan göra det, kan du känna förlåtelse. Förlåtelse är när ett misstag inte integrerar i ditt liv på det sätt att det gör ont i ditt liv, att du på nått sätt lägger nån slags vikt eller energi på det utan förlåtelse är när du låter det försvinna in mjukt med resten i ditt förflutna och du kan plocka fram det när du vill. Inte som ett misstag, utan som en erfarenhet av förståelse, acceptans och just det. Förlåtelse.